Data som den nya råvaran: den europeiska textilindustrin omdefinierar sin digitala framtid

Textile ETP:s årliga kongress samlade förra veckan över hundra yrkesverksamma från textilindustrin vid Amsterdam Fashion Institute (AMFI). Forskare, ingenjörer, innovationschefer och teknikföretag deltog i ett evenemang präglat av de utmaningar som branschen står inför i sin strävan att omdefiniera sin framtid, pressad av regelverk, digitalisering och en växande oro för sektorns konkurrenskraft.

Under föreläsningarna och debatterna om den digitala omställningen av den europeiska textil- och konfektionsindustrin framträdde ett begrepp som den röda tråden för mötet: data. Data nämndes i praktiskt taget alla anföranden, inte bara som ett tekniskt verktyg, utan som sektorns nya strategiska råvara; ett gemensamt språk och samtidigt den osynliga infrastruktur på vilken en ny industriell arkitektur börjar byggas.

Med olika nyanser upprepades budskapet under de två dagarna: under devisen share and conquer, dela för att gå framåt. Premissen är lika enkel som den är ambitiös. Endast en industri som kan utbyta information på ett strukturerat sätt kommer att kunna bygga en genuint konkurrenskraftig och långsiktigt hållbar modell.

Ett system byggt på överflöd

För Lutz Walter, generalsekreterare för Textile ETP, kan digitaliseringen inte enbart ses som en hävstång för effektivitet. Enligt honom utgör den en möjlighet att korrigera några av de strukturella ineffektiviteter i en modell som i årtionden har producerat mer än vad marknaden kan absorbera.

Varje år tillverkas mellan 150 och 166 miljarder plagg i världen, vilket motsvarar cirka 20 plagg per person. Dock säljs endast mellan 30 och 40 procent till fullpris. Ytterligare 30 procent säljs via kampanjer och reor, medan upp till 10 procent aldrig når en slutkonsument.

Ahmed Zaidis anförande från Huubland Technologies gav ett kompletterande perspektiv. Han varnade för risken att industrin fokuserar sina ansträngningar på att optimera en modell som i grunden inte längre fungerar. “Problemet är att vi lägger till artificiell intelligens i trasiga system, utan att ändra själva systemet”.

Ultra fast fashion-företaget Shein används sällan som ett föredöme inom modeindustrin. I Textile ETP:s sammanhang dök det dock upp vid flera tillfällen som en fallstudie av en mycket specifik anledning: det exemplifierar vad som händer när en leveranskedja ständigt matas med delad information och arbetar med dataflöden i realtid.

Zaidi hävdade att konkurrensfördelen med denna modell inte enbart ligger i hastigheten eller tekniken, utan i det kontinuerliga informationsutbytet mellan alla länkar i leveranskedjan, något som är mycket mer komplext att replikera i Europa. Detta resulterar i kortare produktionstider, flexibla fabriker, reaktiva system och omedelbar tillgång till efterfrågedata, vilket gör det möjligt att anpassa produktionen med större precision och närma sig on-demand-modeller. Detta format har dock endast fungerat i Kina; de försökte själva klona det i Brasilien utan framgång.

Det största hindret är dock fortfarande kulturellt. Många varumärken ser fortfarande data som en tillgång som måste skyddas, även från sina egna leverantörer, en inställning som begränsar samarbetet och försvårar uppbyggnaden av genuint agila leveranskedjor.

Datarum

Nyckeln är att dela rätt information, på rätt komplexitetsnivå, i en kontrollerad miljö.

Detta förklarade Dena Arabsolgar från Syxis Innovation Hub när hon presenterade de europeiska datarummen (data spaces) som en arkitektur utformad för att underlätta ett säkert och styrt informationsutbyte längs hela värdekedjan, utan att företagen förlorar kontrollen över sina egna data. Varje organisation behåller sina system och informationsdatabaser, medan ett nätverk av anslutningar gör att alla kan kommunicera med varandra utan att behöva samla data på en enda plats.

Avståndet mellan diskursen om digitalisering och verkligheten i många fabriker blev dock tydligt i Gilberto Loureiros anförande, medgrundare av Smartex, baserat på hans erfarenheter i Asien. En stor del av processerna är fortfarande beroende av manuella inspektioner av tyger. “När du besöker en textilfabrik i Asien, där nästan 85 procent av världens textilier produceras, reser du tjugo år tillbaka i tiden”, sammanfattade Loureiro.

“Ineffektivitet har blivit normen”. I många fabriker registreras data fortfarande med papper och penna. Det är svårt att föreställa sig verkligt agila leveranskedjor eller framtida verktyg som det digitala produktpasset om man ignorerar den tekniska verkligheten i början av kedjan. Att blunda för detta vore, som Zaidi uttryckte det, “att sätta en överljudsraket med AI på en häst och vagn”.

Som svar på detta har Smartex utvecklat system för defektdetektering med hjälp av kameror som installeras direkt på rundstickningsmaskinerna. Tekniken identifierar tillverkningsfel i realtid, stoppar automatiskt produktionen och förhindrar att defekter sprids genom hela produktionsserien. Loureiro presenterade också en QR-kodsteknik som tål industriella färgningsprocesser och kan underlätta spårbarheten i leveranskedjan från själva råvaran. Mottagandet från marknaden var dock begränsat, trots att den extra kostnaden var minimal – endast en cent per kilogram – vilket belyser de svårigheter som många innovationer fortfarande möter för att uppnå en bred acceptans i sektorn.

Tekniken finns alltså redan, det som fortfarande saknas är den kollektiva viljan att anamma den. Han, liksom många andra talare, menar att så länge lagstiftningen inte driver på utvecklingen kommer många av dessa lösningar att förbli utan den uppmärksamhet de förtjänar, även om de redan föregriper och formar industrins framtid.

De strukturella hindren

Lutz Walters diagnos identifierade flera ihållande hinder för sektorns digitala omställning: bristen på interoperabilitet mellan system, små och medelstora företags begränsade förmåga att investera i digitalisering, den ojämna kvaliteten på tillgängliga data, det kulturella motståndet mot att fatta informationsbaserade beslut och kopplingen mellan europeiska maskintillverkare och de faktiska produktionsbehoven.

Till denna lista lade Mario Jorge Machado, ordförande för Euratex, till en avgörande faktor: de strukturella kostnadsnackdelar som urholkar den europeiska konkurrenskraften. Bland dessa nämndes högre arbetskostnader, miljöregleringar, dyrare energi – inklusive EU:s utsläppshandelssystem, som lägger på cirka 40 euro per ton CO₂ – och, särskilt relevant, en systematiskt högre kapitalkostnad än på marknader som Kina eller USA.

“Europa förlorar industri i en takt av cirka -4 procent per år”, varnade Machado. “Om tio år kommer vi att ha -40 procent mindre industri”. I detta sammanhang nämndes industritoppmötet i Antwerpen, som hölls för två månader sedan med närvaro av EU-kommissionens ordförande och flera stats- och regeringschefer, som en politisk vändpunkt: för första gången på årtionden står industrin återigen högt på agendan.

Cirkularitet med en ännu ofullständig ekvation

En stor del av konferensen präglades av den kommande EU-lagstiftningen, som var ett genomgående tema på agendan. Sessionerna om ESPR, DPP, AI-akten och ramverken för utökat producentansvar (EPR) underströk en gemensam insikt: utan en strukturerad informationshantering är ett effektivt genomförande omöjligt.

David Schoenwerth, policyansvarig vid EU-kommissionens DG CONNECT, presenterade Bryssels ambition att positionera Europa som en “AI-kontinent”, underbyggd av en dataunionsstrategi utformad för att hantera tre strukturella utmaningar: bristen på träningsdata för AI-system, den regulatoriska komplexiteten och den nya geopolitiska dynamiken kring digital suveränitet. Mellan 2021 och 2024 kanaliserade kommissionen 336 miljoner euro till utbyggnaden av datarum, med ytterligare 100 miljoner planerade för senare faser.

Kontrasten mellan den regulatoriska arkitekturen och industrins faktiska implementeringsförmåga framkom dock återigen i flera anföranden. Eugenio Alessandro Canepa från Piacenza-gruppen påpekade att det europeiska ramverket fortfarande saknar tydlig operativ vägledning, särskilt när det gäller ansvaret för datainsamling och -hantering längs värdekedjan. Joffrey Delfgaauw, innovationschef på O’Neill Europe, sammanfattade det pragmatiskt: “Vi pratar om att få tag på data, men ibland finns de helt enkelt inte”. Samtidigt utvecklar företag som Schijvens, representerat av dess VD Jaap Rijnsdorp, redan interna spårbarhetssystem för att föra produktionen närmare slutanvändaren.

Framtidens arbetskraft

Klyftan är inte bara teknisk, utan också generationell. Anne Schwarz-Pfeiffer, forskare inom smarta textilier, påpekade att de traditionella akademiska cyklerna är för långsamma för en industri där kunskap inom digitalisering och artificiell intelligens uppdateras inom loppet av bara två till tre år. “Problemet är inte längre vad vi lär ut, utan hur snabbt vi kan anpassa det”.

Från Fashion and Textile Innovation Lab+ vid HOGENT University presenterade Aleksandra Delac projektet Skills for Circularity, ett konsortium med 23 partners i 12 länder som analyserat över 300 platsannonser, närmare 200 företagsenkäter och ett flertal branschintervjuer. Studien pekar på en växande efterfrågan på hybridprofiler som kan kombinera textilkunskap med kompetens inom data, hållbarhet och regelverk. Den största bristen som företagen identifierat är inte teknisk, utan tolkande: att omsätta den regulatoriska komplexiteten i faktiska operativa processer. Den första upplagan av utbildningsprogrammet har redan lanserats och har en väntelista.

Ett avgörande decennium

Walter avslutade konferensen med fyra möjliga scenarier för den europeiska textilindustrin år 2035, uppbyggda kring två variabler: var värdet skapas och var produktionen är koncentrerad. Det mest gynnsamma scenariot, “Den digitala renässansen”, föreställer sig en specialiserad, konkurrenskraftig europeisk industri som upprätthålls av högt digitaliserade regionala värdekedjor. En andra modell, “Det europeiska digitala Medelhavsbältet”, föreslår en produktion fördelad mellan Europa och grannländer, sammankopplad via delade informationsinfrastrukturer.

De andra två scenarierna beskriver mindre optimistiska utvecklingar: en progressiv utlokalisering av tillverkningen till Asien eller, i sin ytterlighet, en strukturell förlust av industriell och teknisk kapacitet på kontinenten.

“Framtiden är inte skriven”, påminde Walter. “Men besluten fattas nu, och de kommer att definiera det kommande decenniet”. Denna tanke sammanfattar mötets anda: den digitala omställningen ses inte längre som ett isolerat tekniskt projekt, utan som den faktor som kommer att avgöra industrins överlevnad, dess förmåga att attrahera investeringar och dess anpassningsförmåga till regelverk.

Nästa årliga konferens för Textile ETP kommer att hållas i Frankrike, och man behåller det turnerande formatet som varje år flyttar debatten till ett nytt industriellt ekosystem för att knyta an till lokala aktörer.

Den här artikeln har översatts till svenska med hjälp av ett AI-verktyg.

FashionUnited använder AI-språkteknologi för att ge modebranschens yrkesverksamma världen över bredare tillgång till nyheter och information. Vi strävar efter noggrannhet, men AI-översättningar förbättras kontinuerligt och är ännu inte felfria. För feedback eller frågor om denna process, kontakta oss på info@fashionunited.com.