EU:s 'destruktionsförbud' är officiellt i kraft: en historisk dag för modebranschen?

Från och med den 19 juli får varumärken inte längre bränna sina överskottslager eller på annat sätt låta dem 'destrueras'. Detta gör det mindre attraktivt att lägga bulkorder hos tillverkare, det vill säga stora beställningar till låg styckkostnad. Framgent kommer inköparen att få stå för kostnaden för det som blir över.

'Ban on destruction of unsold goods' i korthet

Inom EU uppskattas att fyra till nio procent av alla osålda kläder destrueras årligen innan de ens har burits. Detta svinn genererar, enligt data från EU, cirka 5,6 miljoner ton koldioxidutsläpp – vilket motsvarar ungefär Sveriges totala nettoutsläpp under 2021. Bara i Frankrike förstörs årligen osålda non-food-produkter till ett värde av cirka 630 miljoner euro, rapporterar The Fashion Law. En betydande del kommer från returer.

För att hantera problemet utformades ett instrument i Bryssel som en del av Ekodesignförordningen (ESPR): ett förbud mot destruktion av osålda kläder, accessoarer och skor. Branschfolk talar även om 'ban on destruction of unsold goods'. Medlemsstaterna bestämmer själva bötesbeloppet för överträdelser och vilken myndighet som ansvarar för tillsynen (i Nederländerna exempelvis ILT och NVWA).

Förbudet medför även en rapporteringsskyldighet: från och med februari 2027 måste stora företag offentliggöra, i ett standardiserat format, hur många osålda produkter de kasserar och vad som händer med dem (såsom återvinning eller deponi). För mindre företag träder båda skyldigheterna i kraft först 2030. Tills vidare påverkar förändringarna alltså främst aktörer som Zara eller Shein.

Vad är 'svinn'?

Definitionen av 'destruktion' i ESPR fokuserar på de lägre nivåerna i avfallshierarkin (avfallstrappan). Det handlar om produkter som avsiktligt deponeras, förbränns eller bearbetas för energiåtervinning efter att de medvetet har klassificerats som avfall.

Om ett företag donerar kläderna, säljer dem second hand (re-use) eller omvandlar dem till något nytt (upcycling), omfattas det inte av förbudet. Trots dessa goda cirkulära intentioner skapar en sådan definition också ett kryphål i lagen. En vanlig kritik är att stora företag med stark juridisk expertis hittar sätt att exportera problemet genom att massivt sälja osålda lager som 'begagnade kläder' eller 'restpartier' till handlare utanför EU (till exempel i Västafrika eller Latinamerika). På pappret är det då återanvändning (och därmed lagligt), men i praktiken är en enorm del av dessa kläder osäljbara och hamnar ändå på gigantiska textilavfallsberg utomlands. Detta blir inte varumärkenas problem, för väl där gäller inte längre EU:s regler.

En möjlighet för deadstock-textilier

Varumärken och ateljéer med exklusiva tyger ser också skyldigheten som en välkommen utmaning att skapa nytt mode från 'deadstock': överblivna tyger eller hela plagg. Det har länge varit känt att denna form av återbruk leder till spännande mode och en positiv miljöpåverkan. Plattformar som Nona Source, lanserat 2021 av LVMH som en del av deras miljöstrategi, kopplar samman designers med 'arkivtyger' och läder från stora lyxhus till 'konkurrenskraftiga priser'. Tills vidare är dessa material endast tillgängliga inom Europa. Genom ESPR kan en sådan affärsmodell få ett uppsving.

Reaktioner från branschen

I slutändan syftar ESPR inte bara till att göra industrin mer hållbar inifrån, utan också att vägleda konsumenter i en modeindustri med bristande transparens. "Lagen har ett viktigt värde eftersom den medvetandegör både företag och konsumenter om behovet av att motverka svinn", säger Lizbeth Nowé, direktör för den belgiska branschorganisationen Creamoda.

Hon är dock tveksam till lagens inverkan i Benelux. Lokala varumärken där producerar relativt små volymer; i praktiken får dessa plagg redan ett andra liv via reor, marknader, outlets eller uppköpare som tar över restlagren. För dessa länder bekräftar lagen främst befintlig praxis och tvingar företag att börja föra statistik över den.

Nowé påpekar också att det finns en hel del undantag från reglerna. Produkter som är osäkra, plagg som gör intrång i immateriella rättigheter, alltför skadade eller förorenade artiklar, samt produkter som efter åtta veckors aktiv försäljning eller donation fortfarande inte har hittat en köpare, får destrueras. Så länge ett varumärke kan bevisa att det har följt dessa steg, förändras alltså lite.

Å andra sidan förutser hon, med anledning av de nya tullreglerna som innebär högre avgifter för paket till Europa, att plattformar som Shein kommer att flytta sin modell ytterligare mot europeiska lager- och distributionscenter. (Se: Överenskommelse nådd: EU inför striktare tullregler för e-handel.) Då är det inte otänkbart att även volymen av osålda varor inom EU ökar, och då blir förbudet "mycket relevant" för dessa aktörer.

Nowé förklarar: "För internationella plattformar blir det nu mindre attraktivt att skicka varor direkt från Kina till europeiska konsumenter. Vissa aktörer kommer att välja distribution från lager på EU-territorium, och därmed flyttas även risken. Företagen måste förutse efterfrågan i förväg. Felbedömningar i dessa prognoser kan leda till större lager, fler returer och potentiellt även fler överskotts- eller osålda varor inom EU. Dessa produkter på europeisk mark måste då få en alternativ destination, såsom återförsäljning, återanvändning eller donation."

Här finns dock en viss nyans. Den juridiska bedömningen beror på flera faktorer, såsom vem som äger varorna, om produkterna har släppts på EU-marknaden och vilken part som i slutändan beslutar om kassering eller destruktion av varorna.

Den tyska branschorganisationen Gesamtverband textil+mode intar en skarpare hållning och menar att den nya åtgärden är verklighetsfrånvänd och främst belastar den inhemska industrin med ännu mer meningslös byråkrati.

Jonas Stracke, chef för cirkulär ekonomi och resurseffektivitet vid organisationen: "Ingen tysk eller europeisk tillverkare destruerar nya varor utan anledning, även om det är intrycket som lagens namn ger." Enligt experten har kläderna fortfarande ett värde för de lokala små och medelstora företagen, och överskott går i praktiken till outlets eller välgörenhet. Endast minimala kvantiteter som blivit obrukbara på grund av transportskador (såsom mögelangrepp) eller allvarliga produktionsfel kasseras.

Stracke: "För ökad hållbarhet krävs framför allt välfungerande insamlings-, sorterings- och återvinningsstrukturer, samt en marknad för återvunna textilfibrer. Så länge dessa förutsättningar saknas inom EU, förblir destruktionsförbudet med allt sitt extra administrativa krångel bara en papperstiger."

Den tyska organisationens största frustration ligger i att europeiska modemärken påläggs ny reglering, samtidigt som hundratusentals paket med billigt asiatiskt ultra-fast fashion dagligen strömmar in på marknaden — om än bättre reglerat sedan förra månaden. Eftersom dessa plattformar ofta saknar europeiskt huvudkontor, är det juridiskt svårt att tackla den överproduktion de orsakar, samtidigt som de billiga textilierna täpper till de lokala klädinsamlingscontainrarna.

I Spanien, med närvaron av modejättar som Inditex (Zaras moderbolag), faller relativt många företag inom den första grupp som måste efterleva lagen. Gema Gómez, vice ordförande för Asociación de Moda Ética y Sostenible (AMES), anser att det blir mycket på en gång för dessa företag: nya krav gällande ekodesign, Digitala Produktpass, Utökat Producentansvar (EPR), tillbörlig aktsamhet (due diligence), regler mot greenwashing och för ökad transparens.

Trots denna press ser Gómez att många små och medelstora företag avvaktar: "I många fall väntar företagen tills hela det regulatoriska ramverket har trätt i kraft innan de agerar." En farlig strategi, varnar hon, eftersom lagstiftningen nu har gått från att vara en rent juridisk skyldighet till att bli ett strategiskt affärscase.

Hennes största oro är att lagen helt enkelt flyttar problemet. "Redan nu hamnar cirka 80 procent av Europas exporterade begagnade kläder i den globala södern." Gómez fruktar att varumärken, i brist på alternativ i Europa, kommer att skeppa sina överskott över gränsen och låta dem destrueras där istället.

Hon är kritisk men ändå hoppfull gällande ESPR: "En verkligt cirkulär ekonomi mäts inte bara i hur många plagg vi lyckas rädda, utan i hur vi kan begränsa överproduktionen från första början."

Destruktionsförbudet återfinns i artikel 25 i Ekodesignförordningen.