Vem var William Travilla, Marilyn Monroes kostymdesigner?

För exakt hundra år sedan, den 1 juni 1926, föddes Norma Jeane Mortenson i Los Angeles. Namnet som hon skulle bli känd under som sexsymbol, modell, skådespelerska och sångerska valde hon själv på sin trettioårsdag. Marilyn Monroe skapade sig själv som ikon, men för sin garderob behövde hon William Travilla. Vilken del hade kostymdesignern i skapandet av 'varumärket' Monroe?

Naturbegåvning

William Travilla (1920–1990) växte, precis som Monroe, upp i Los Angeles, men utan barnhem och fosterfamiljer. Redan vid åtta års ålder visade "Billy" en sådan talang att han antogs till den prestigefyllda privatskolan Chouinard School of Art. Som tonåring tjänade han extra pengar genom att sälja skisser av showgirls på burleskklubbar – för tre dollar styck. Deras kroppar, och hur de rörde sig, fascinerade honom.

Efter studier och en period av långväga resor hängav han sig åt sin talang. 1949 vann han sin enda Oscar för bästa kostymdesign. Tillsammans med två kollegor skapade han de historiska herrkläderna för den spanska romantiska filmen The Adventures of Don Juan.

Hans sanna kall låg dock i att skulptera den kvinnliga figuren – företrädesvis med teatraliska kostymer. Genom att klä skådespelerskor som Sonja Henie, Ann Sheridan och Jean Peters spreds hans namn i Beverly Hills. Från och med då var han helt enkelt 'Travilla'. Monroe blev hans främsta musa.

Travilla älskade glamouren i själva kläderna, men var mindre förtjust i branschen, och han var även en handlingskraftig person. Som student hjälpte han sin far med sysslor i hans däckfirma. Han föredrog att fly från Hollywoodmiljön, ibland i månader, för att söka skydd i en för honom okänd kultur, som hos en stam i Afrika eller Sydamerika. Denna jordnära sida återspeglas i den gedigna konstruktionen av hans kostymer.

1957 lämnade Travilla filmstudiorna för att grunda sitt eget modehus, även det med namnet 'Travilla'. I slutet av 1970-talet övergick han till televisionen, under de amerikanska dramaseriernas storhetstid. Efter hans död 1990 höll affärspartners den nu populära klädlinjen vid liv. Varumärket såldes fram till 2002 i lyxvaruhus som Saks Fifth Avenue.

Travilla möter Monroe

1950, när Monroe fortfarande var en relativt okänd skådespelerska, lånade hon Travillas provrum – han var då kontrakterad av Twentieth Century Fox. Ur detta flyktiga möte växte en av de mest fruktbara kreativa allianserna i Hollywood. Monroe blev en nära vän, och under en kort period även en kärlek. Hon ska ha skickat honom en nakenkalender, signerad med orden: "Billy, dear, please dress me forever. I love you, Marilyn."

Åtta filmer

Monroe och Travilla samarbetade på åtta långfilmer i följd: Don't Bother to Knock (1952, svart cocktailklänning), Monkey Business (1952, sidencocktailklänning i midilängd), Gentlemen Prefer Blondes (1953, den ikoniska guldiga halterneckklänningen och den rosa satinklänningen), How to Marry a Millionaire (1953, galaklänningar i spets och satin), River of No Return (1954, röd showgirl-klänning), There's No Business Like Show Business (1954, transparenta och champagnefärgade klänningar), The Seven Year Itch (1955, den världsberömda vita, uppblåsande 'tunnelbaneklänningen') och Bus Stop (1956, grönsvart showgirl-korsettklänning).

Under de till synes enkla klänningarna skapade Travilla konstruktioner med korsetter, skenor, vaddering och metalltråd för att framhäva Monroes timglasfigur. Han undvek uttalad nakenhet – det tar bort spänningen. Illusionen ansåg han vara mer kraftfull. Och han hade rätt.

Monroe var inte heller ytlig till sin natur – rollerna som 'blondin' eller 'docka' var främst påtvingade av Twentieth Century Fox. Till och med den sensuella rösten var konstlad, en teknik för att dölja hennes stamning. Travilla kände den medvetna kvinnan bakom den offentliga 'bombshell'-personan och bidrog tystlåtet till hennes stjärnstatus med sina genomtänkta, suggestiva designer.

Klänningar som skrev historia

Travillas mest berömda skapelse är den vita 'tunnelbaneklänningen' från den berömda nattscenen i The Seven Year Itch, som blåser upp över ett ventilationsgaller och därmed förevigar den offentliga bilden av Monroe. Till tyget valde han en elfenbensvit crêpe av cellulosaacetat; han föredrog naturmaterial som siden, men en syntetisk komponent var nödvändig för att skapa strukturen med solfjädersplissering (sunburst pleats). För att lyckas med detta förlitade sig Travilla inte på lokala sömmerskor, utan skickade tyget till systrarna Antonini i Rom. De applicerade plisseringen för hand. Klänningen auktionerades ut 2011 för 4,6 miljoner dollar.

Två år tidigare hade Travilla redan visat hur väl han arbetade under press, med den rosa aftonklänningen i Gentlemen Prefer Blondes (1953). För numret 'Diamonds Are a Girl's Best Friend' hade han ursprungligen designat en nästintill avslöjande nätbodysuit. En utmärkt idé, ansåg studiochefen, tills Monroes nakenbilder dök upp, med allt vad det innebar. Han fick 48 timmar på sig att ta fram ett mer täckande alternativ. Travilla sydde i rekordfart en axelbandslös klänning av siden i 'shocking pink', förstärkt på insidan med filt. Den stora rosetten baktill är inte bara fastnålad, utan fäst vid livets övre del med en komplicerad plissering.