Vem var William Travilla, Marilyn Monroes kostymdesigner?

För exakt hundra år sedan, den 1 juni 1926, föddes Norma Jeane Mortenson i Los Angeles. Namnet som hon skulle leva vidare under som sexsymbol, modell, skådespelerska och sångerska valde hon själv på sin trettioårsdag. Marilyn Monroe döpte sig själv till en ikon, men för sin garderob behövde hon William Travilla. Vilket var kostymdesignerns bidrag till varumärket Monroe?

En naturbegåvning

William Travilla (1920–1990) växte, precis som Monroe, upp i Los Angeles, men utan barnhem och fosterfamiljer. "Billy" visade så stor talang vid åtta års ålder att han antogs till den prestigefyllda privatskolan Chouinard School of Art. Som tonåring tjänade han extra pengar genom att sälja skisser av showflickor på burleskklubbar för tre dollar styck. Deras kroppar, och hur de rörde sig, fascinerade honom.

Efter en period av studier och omfattande resor skulle han hänge sig åt sin talang. 1949 vann han sin enda Oscar för bästa kostymdesign. Tillsammans med två kollegor skapade han de historiska herrkläderna för den spanska romantiska filmen 'The Adventures of Don Juan'.

Men hans sanna kall låg i att skulptera den kvinnliga figuren, företrädesvis med teatrala kostymer. Genom att klä skådespelerskor som Sonja Henie, Ann Sheridan och Jean Peters cirkulerade hans namn i Beverly Hills. Därefter var han helt enkelt 'Travilla'. Monroe blev hans viktigaste musa.

Travilla älskade glamouren i själva kläderna men var mindre förtjust i den omgivande scenen. Han var också en praktiskt lagd person. Som student hjälpte han sin far med jobb på hans däckfirma. Han föredrog att fly Hollywood-miljön, ibland i månader, för att söka sin tillflykt i en främmande kultur, som hos en stam i Afrika eller Sydamerika. Denna jordnära natur återspeglas i den solida konstruktionen av hans kostymer.

1957 lämnade Travilla filmstudiorna för att grunda sitt eget modehus, även det med namnet 'Travilla'. I slutet av sjuttiotalet övergick han till televisionen under de amerikanska dramaseriernas storhetstid. Efter hans död 1990 höll affärspartners den nu populära klädlinjen vid liv. Varumärket såldes på lyxvaruhus som Saks Fifth Avenue fram till 2002.

Travilla möter Monroe

1950, när Monroe fortfarande var en relativt okänd skådespelerska, lånade hon Travillas provrum. Han var då kontrakterad av Twentieth Century Fox. Ur detta flyktiga möte växte en av de mest fruktbara kreativa allianserna i Hollywood fram. Monroe blev en god vän, och under en kort period även en älskarinna. Hon ska ha skickat honom en nakenkalender, signerad med orden: "Billy, kära, snälla klä mig för evigt. Jag älskar dig, Marilyn."

Åtta filmer

Monroe och Travilla samarbetade därefter i åtta långfilmer: 'Don't Bother to Knock' (1952, svart cocktailklänning); 'Monkey Business' (1952, sidensklänning i midilängd); 'Gentlemen Prefer Blondes' (1953, den ikoniska guldhalterneckklänningen och den rosa satängklänningen); 'How to Marry a Millionaire' (1953, aftonklänningar i spets och satäng); 'River of No Return' (1954, röd showgirl-klänning); 'There's No Business Like Show Business' (1954, transparenta och champagnefärgade klänningar); 'The Seven Year Itch' (1955, den världsberömda vita plisserade 'subway dress'); och 'Bus Stop' (1956, grön-svart showgirl-bustierklänning).

Under de till synes enkla kläderna byggde Travilla strukturer med korsetter, skenor, vaddering och metalltråd för att framhäva Monroes timglasfigur. Därmed undvek han explicit nakenhet, eftersom det tar bort spänningen. Han ansåg att illusionen var mer kraftfull. Och han hade rätt.

Monroe var inte heller ytlig på insidan. Rollerna som blondin, eller docka, var mestadels påtvingade av Twentieth Century Fox. Även hennes sensuella röst var en tillgjordhet, en teknik för att dölja sin stamning. Travilla kände den eftertänksamma kvinnan bakom den offentliga bilden av en sexbomb. Med sina genomtänkta, suggestiva designer bidrog han i tysthet till hennes stjärnstatus.

Klänningar som skrev historia

Travillas mest berömda skapelse är den vita 'subway dress' från den berömda nattscenen i 'The Seven Year Itch', som blåser upp över ett ventilationsgaller och förevigar Monroes offentliga image. Till tyget valde han elfenbensvit cellulosaacetat-crepe. Han föredrog naturmaterial som siden, men en syntetisk komponent var nödvändig för att uppnå solfjädersplisseringen. För att åstadkomma detta förlitade sig Travilla inte på lokala sömmerskor utan skickade tyget till systrarna Antonini i Rom. De applicerade plisseringen för hand. Klänningen auktionerades ut 2011 för 4,6 miljoner dollar.

Två år tidigare hade Travilla redan visat hur väl han arbetade under press med den rosa aftonklänningen i 'Gentlemen Prefer Blondes' (1953). För numret 'Diamonds Are a Girl's Best Friend' hade han ursprungligen designat en knappt täckande nätbodysuit. Studiochefen tyckte att det var en utmärkt idé tills Monroes nakenbilder dök upp, med alla konsekvenser det medförde. Han fick 48 timmar på sig att skapa ett mer modest alternativ. Travilla sydde på rekordtid en axelbandslös klänning i 'shocking pink' siden, förstärkt på insidan med filt. Den stora rosetten på ryggen är inte bara fastnålad utan fäst vid livets överkant med en intrikat plissering.